I december ska jag lämna manus till Vinter på Klarudden till förlaget och det är det manus jag koncentrerar mig på nu. Men samtidigt hittar jag små fickor av tid här och där för att skriva på manus nummer tre. I det har huvudkaraktären förlorat sin mamma och letar efter en försvunnen pappa. Trots detta är romanen tänkt som en feelgood roman eftersom den handlar om hur man faktiskt kan finns glädje och kärlek trots att man bär på sorg.
Mitt eget sorgarbete, då jag nyligen har förlorat min mamma, ligger tätt på mig när jag skriver på detta manus. Sorgen förändrar sig vecka för vecka, får olika färger och olika intensitet. Ibland är den en intensiv saknad, ibland gråt som inte går att stoppa. Ibland är det en kraftfull kärleksupplevelse då jag tänker och känner den kärlek som fanns mellan min mamma och mig. Och vissa handlingar ser man först klart många år efter att de blev utförda. Hur hon har tagit hand om mig, också i det tysta. Jag minns att jag absolut ville gå ensam hem från en kvällsaktivitet jag hade som mellanstort barn. Det var viktigt för min självkänsla och min utveckling - jag vill stå på egna ben. Min mamma tyckte att det var för osäkert men ville ändå ge mig upplevelsen av självständighet. Först senare fick jag veta att hon alltid såg till att hon, min pappa eller en släkting, följde mig hem, fast på avstånd. Att de genom att "smygfölja" mig såg till att jag inte gick ensam men att jag samtidigt fick upplevelsen av att röra mig ensam i en kvällsmörk stad. Ler när jag tänker på det, vilket besvär de gjorde sig där de strök omkring längs husväggarna. Säkert hade jag blivit rasande om jag hade upptäkt dem men det gjorde jag inte. Och nu kan jag se med vilken kärlek de strök omkring! Ju mer jag tänker på min mammas kärlek till mig, ju starkare blir min känsla av kärlek till mina barn. Hennes kärlek genom mig till dem. Tacksamhet fyller mitt hjärta. Detta inlägg skulle handla om sorg - men det kom att handla om kärlek. Som någon sade: kärleken och sorgen är två sidor av samma mynt.