Januari är en månad fylld med många saker att göra och få gjort. Jag ska avsluta på mitt arbete och lämna över till en vikarie, jag ska förbereda en tillfällig flytt, jag ska se till att de hus vi ska kalla våra för de närmaste åtta månaderna är i sådant skick att det går fint att bo och arbeta i dem, jag ska komma vidare i mitt skrivande och samtidig se till att Johanna på Klarudden hittar fram till så många läsare som möjligt. Andas in, andas ut. Sätta en fot framför den andra och ta en dag i taget. Det är tur att det finns lakrits att stärka sig med. Ett litet frö av oväntad sorg har dykt upp, både hos min man och hos mig. Vi lämnar något för något annat och även om det är ett val vi har tagit, och även om vi har längtat efter att ta det, finns det en antydan till sorg i att lämna något man har lagt ner tid och energi på att bygga upp. Att vara i det som förändrar sig både ger, och tar, energi. Jag försöka möta förändringen med tacksamhet. Tacksamhet över det vi får vara med om, över de val få faktiskt har möjlighet att ta - istället för att bli tvingade till att ta på grund av omständigheter. Vi väljer att anpassa våra liv så att vi kan ta hand om en familjemedlem genom en period av sjukdom. Djupt nere i magen vet vi båda att detta är det riktiga valet att ta. Nu ska vi komma ordentligt på plats och så får det där lilla sorge-fröet hitta annan jord att gro i.
Nu en kopp ingefärste och en vaniljkrans som är kvar efter jul. Hoppas ni har en skön kväll.
Ps. Rosorna på bilden är en present från min svägerska. Tänk så fint!