På första advent vaknar jag i ett hus nära havet. När nattmörkret börjar ge med sig ser jag det tjocka dimtäcket utanför. En mistlur brölar medan jag kokar kaffe under spishällens lampa. Idag ska vi ut och besöka de två små huset vi ska bo i. Vi har inte varit där sedan sensommaren och jag undrar hur husen är på vintern. Vi ska också börja röja ut den lekstuga jag ska ha som arbetsrum/arbetshus. Väldigt spänd på att se den och se om min idé om att arbeta i den verkar kunna hålla. Jag har gjort en lista på det som ska beställas till den, jag har kontaktat en målarfirma osv men ingenting sätts igång förrän jag har besökt den en gång till idag och sett hur den ser ut när den är tömd på trädgårdsredskap och blandad bråte. Håll tummarna för att det kan bli bra!
Därefter ser jag fram emot adventskaffe och att låta mina barn tända den första ljuset. Fortfarande är den förväntan så tydlig för mig - hur det kändes som barn i advent. Att få se fram emot något, att räkna ner dagarna, att få förundras över färger och ljus och dofter. Som vuxen tycker jag fortfarande mycket om julen, inte minst för att mörkret vänder några dagar innan julafton och strax därefter är det ett nytt år.