I många år gick jag omkring med en nyckel i min jackficka. Den satt inte på knippan med de andra, utan låg för sig själv, markerad med ett rött band. När jag studerade och även en lång tid därefter, flyttade jag runt mellan olika andrahandslägenheter eller hyrde in mig i rum i andra människors hem. Det fungerade ok, jag hade alltid någonstans att bo men det var också rätt mycket oro kring hur länge jag skulle vara välkommen på varje ställe. Därför hade jag nyckeln i fickan. Det gick till min familjs sommarhus, långt ute på landet, möjligt att nå med buss från tågstationen. Den där nyckeln var min garanti. Skulle allt omkring mig rasa samman - skulle jag misslyckas med jobb och studier, inte hitta något nytt boende, då skulle jag kunna ta mig dit och vrida om nyckeln i låset. Många gånger har jag föreställt mig att jag stiger in i hallen, sätter ner mina väskor på golvet och andras ut.
Idag släpps min feel-good roman Johanna på Klarudden. Den handlar just om en kvinna som tar sig till sitt "nödhem" - ett sommarhus på en ö långt ifrån allt det som brukar vara hennes vardag. I bagaget har hon både hjärtesorg och en oväntad uppsägning. Vi får följa Johanna från hennes första steg in i sommarhuset i mars till att solen går ner sent på midsommarnatten - och däremellan ryms både sorg och glädje, tvivel och nya beslut, det att slicka sina sår och hitta ny kraft i det som läker.
Hoppas ni ska ta väl emot Johanna på Klarudden!