Att berätta en historia i ord, dans och musik ... och göra det så att publiken rörs till tårar. Igår såg jag Utvandrarna på Dramatiska Teatern på Nybroplan. Rolf Lassgård spelade Karl-Oskar och Stina Ekblad Kristina. De gestaltade kärlek i svåra tider med både svält och skulder, Karl-Oskar drömde om någonting annat medan Kristina fromt ville vara nöjd med det som livet bjöd. Men efter att dottern Anna dör efter att ha förätit sig på gröt, bestämmer de sig för att försöka ta sig till Amerika.
Det var en vacker, rörande och hård föreställning. När Rolf Lassgård dansade, balanserande en liten barnsko på huvudet efter Annas död, då hördes både snyftningar och snytande näsor från salongen. Själv grät jag vidöppet och var glad för mörkret på första balkong.
Teatern kan något som är så speciellt - man får dela sin upplevelse med andra. I pausen titta jag in i många lika gråtna ögon som mina egna och mascara satt på kinderna på både unga och äldre kvinnor. (Män bär ju sällan denna gråtindikerande markör.) Det är inspirerande att veta att vi människor är här tillsammans, att vi kan dela både sorg och glädje och att vi kan prata om det och hjälpa varandra.
Jag stannade i stan över natten och ska ge mig ut på en långpromenad bland de solbelysta husen innan jag styr mot ön igen.
