Januari i södra Sverige är gråaste grått. Viruset härjar, barnen hemundervisas, jag lägger allt för många pengar på snittblommor för att få lite mer glädje i huset. Det finns en blomsterhandel i Malmö där mässingsklockan pinglar i dörren när man stiger in på det schackrutiga golvet och står i en butik så fylld av färg och den där fuktiga blomsterdoften som jag är närmast är beroende av. Så står man där, öga mot öga med rundhuvade rosor, iris i blåaste blått och gerberans mångfärgande solar. Liljorna prasslar med kjolen och från ett brunt lerkärl sticker mimosan upp med sina duniga bollar. För mig alltid förknippad med min mamma som älskade mimosans doft. Den butiken är som en liten ficka att gå in i och hämta kraft ur, när tiderna är tunga.
På vårt kontor (jag delar det med min man) brummar det från både elkamin och kaffebryggare. Jag är på sluttampen av redigeringen av Sommargästen, som släpps 7 april. Krockande personligheter, lögner och bekännelser i ett sekelskifteshus högt upp i vackra Mölle. Är det någon av er bokbloggare där ute som skulle vilja ha ett recensionsexemplar så hör av er till mig.
Resten av tiden skriver jag nytt. Historien om Herta ska få både en säsong 2 och en säsong 3 vilket innebär tolv nya delar. Synopsis för säsong 2 ligger klar och jag är snart halvvägs genom del 7.
"Är du nervös för att skriva en ny säsong, nu när den första har fått så många läsare?", frågade någon. "Prestationsångest och så?" Svaret är nej. Dels för att jag inte är speciellt prestationsinriktad, dels för att jag tycker att det är så himla roligt att skriva om Herta. För mig finns det är stor glädje i att få vara del i Hertas värld, att få följa med när hon upptäcker en liten bit av livet åt gången. Tack till alla er som läser och kommer med uppmuntrande upprop och kommentarer. Det betyder så mycket - inte minst i gråaste januari.