Min hjältinna sitter i en buss som sakta letar sig upp för en snirklig bergsväg i norra Italien. Hennes man sitter bredvid, djupt försjunken i sin resehandbok och solen håller på att gå ned utanför bussfönstret. Hon har lust att luta pannan mot glaset i ett försök på att komma närmare solnedgången men hon låter bli. Och där har hon faktiskt suttit sedan början av december. Jaga kommer helt enkelt inte vidare med vårens följetong för ögonblicket. Och därför kommer bussen heller varken fram eller tillbaka och solen får inte riktigt gå ner över det Italienska landskapet. Pust ... Men det är ett nytt år och som vanligt har jag känslan av att sitta med en helt nyvässad blyertspenna och en ny anteckningsbok i livet. Önskar er alla ett gott nytt år.