Nu har det gått tre år sedan jag började skriva på heltid. Eller på så gott som heltid borde jag säga, eftersom jag hade några få men återkommande uppdrag som konsulent under de första två åren. Oavsett har det varit tre år vid egen skrivbord, cafébord, kupébord. Tre år av idéer, pitch, synopsis, skrivande, feedback och redigering. Motsvarande sju böcker har det blivit, även om vissa av dem är skrivna som serie. Nu är jag en bit in på bok åtta.
Jag är en ordblind, folkskygg person som har svårt att sitta stilla. Författardrömmen har aldrig varit min. Ändå är det den jag lever. Jag skriver för att jag vill vara med mina barn. När jag fick mitt tredje stod det lysande klart för mig att mitt dåvarande chefsjobb inte längre var rätt. Ett väldigt arbetsok, oregelbundna tider med kväller och helger, många långa möten där de samma ämnen ältades månad in och månad ut. Men framförallt för att mitt arbete tog så mycket av min tid. Tid iväg från dem som är mitt största ansvar.
När jag nämnde för mina kollegor att jag funderade på att avsluta min chefsroll för att ha mer tid för mina barn blev det liksom stilla. Den tanken fick inget bifall men jag slutade ändå.
Under en tidigare föräldraledighet hade jag skrivit några följetonger för veckopressen för att dryga ut kassan. En av dem hade blivit omarbetad och utgiven som pocket och fått en uppföljare dessutom. Därför funderade jag på om jag kunde skriva mer, och för fler förlag. En pitch för Storytel blev Historien om Herta, samtidigt som HarperCollins hörde av sig, ett mejl som blev till serien om Huset i Mölle.
"Du kan ju inte försörja dig på att skriva", var det genast någon som sade. Jag funderade och räknade och budgeterade och diskuterade med övriga i familjen. Vi kom fram till att om jag kunde dra in det som motsvarar en halvtidstjänst som sjuksköterska skulle det fungera. Vi var trots allt två om försörjningen och då jag hade dragit in en högre lön i en period var den min mans tur att växla upp.
Tre år senare är det vissa saker med författaryrket som jag sliter med. Det är lätt att bli isolerad. Speciellt när man som jag varken går på branschträffar eller gör författarsamtal. Skrivandet ställer höga krav på ens koncentration och fantasi. Inte minst när man skriver mycket på kort tid. Och så allt detta sittande. "Sit happends", var det en naprapat som sade till mig samtidigt som hon slet med min stela rygg och bäcken.
Sedan är det annat som jag har upptäckt att jag älskar. Det att göra research om lika epoker och platser. Det att kommunicera med läsare som skriver till mig. Det att jag inte behöver gå på långdragna möten: ska något ältas kan jag göra det ensam och på mycket kortare tid. Och det allra bästa: att jag har så många fler närvarande timmar med mina tre barn varje vecka.
Ekonomin då, hur gick det med den? I min budget inför kommande år räcker inkomsterna till en lön som ligger en bra bit högre än den jag tjänade som chef. Då har jag plockat bort allt vad konsultarbete heter. "Vem vet hur länge det varar", är det genast någon som säger. Och det är ju sant. Jag satsar på att det varar 3 år ännu. För då fyller mitt yngsta barn åtta och jag kan överväga ett lönearbete på fulltid, om det så skulle behövas. Men fram till dess hoppas jag kunna förbli sittande med höga krav på fantasi och koncentration, en smula isolerad men tröstad av ljuden från mina barn som leker i rummet intill.
Allt gott till er från Anna