som gör att jag hänger lite med näbben och inte alls känner samma kraft och glädje som resten av året? Är det att kylan kommer och solen går och gömmer sig? Är det att året håller på att ta slut och mycket av det jag hoppades på i januari aldrig slog in? Är det det att färgerna försvinner ur landskapet, att jag ser grått och grått och rätt mycket vitt omkring mig när går en morgonsväng med hundarna och det inte ljusnar helt förrän vi kommit hem igen? (Och knappast ens då). Jag vet inte. En tung månad är det i alla fall. Jag kämpar mot den med yllekoftor och extra hett kaffe, med den värmande doften av nybakat bröd, med rödvin som fått stå lite vid elementet (ja ja, vet att man inte ska), så att det är mjukt och sommarängsböljande när man dricker det. Dessutom bastar jag så att det kvider i vårt lilla bastuaggregat (från 1986), speciellt när jag slår skopor med vatten över det, blandat med några droppar mörkaste granbarrselexir. Men ändå, i november ålar jag mig upp ur sängen på morgonen, och kan nästan inte vänta på att det ska bli kväll och säng snart igen.